Att säga nej till karriären
Den senaste tiden har jag haft en del snurrande tankar kring mitt jobb och hur jag ska ta mig an de nästkommande åren av lönearbete. Bakgrundshistorien till det hela började på min förra arbetsplats där min dåvarande chef tyckte att jag skulle söka ett ledarskapsprogram för att fostras till en framtida chefsroll. Arbetet jag hade då och idag medför redan en hel del ansvar och projektledning. (Brukar likna mitt jobb med att vara kattherde, dvs att försöka få en flock katter att gå i samma riktning, något som ofta går långsamt och fel.) Men jag har inget personalansvar eller direkt administrativa uppgifter, utöver det kopplat till projekten i sig. Helt enkelt en vanlig projektledare. När jag lite motvilligt väl gick med på att anmäla mig till chefskursen hade jag inga större ambitioner eller tankar på att bli chef. Men det visade sig vara en väldigt bra utbildning som både inspirerade och eggade tanken på att byta synen på inte bara mitt arbete men även lite förhållningssättet till mig själv. Det jag lockades av var tanken att påverka och utveckla andra människor men även mig själv. Det låg väl en hel del ego i dessa tankar då jag alltid attraherats av att självutveckling och har en naturlig fallenhet för att sätta mig i lite obekväma situationer för att se vad som händer.
Tanken började gnaga inom mig att söka ett chefsjobb och även om det kanske inte i första hand var första ledets chef jag ville arbete med så var det väl ett accepterad uppoffring för att kunna nå högre till att arbeta med verksamhetsutvecklingen och organisatoriska frågor.
De här ambitionerna och tankarna avbröts rätt tvärt när vi i familjen helt plötsligt hittade vår gård och började få en bättre gestaltning av vilket typ av liv vi ville leva. Det som har växt fram under tiden sedan dess är en växande känsla av våra identiteter som människor. Vilka är vi som personer och vilka vill vi vara. Iaf mycket för min egen del, jag kan inte helt svara för min fru, men jag ser dagligen hur hon växer som människa och sjunger sitt hjärtas sång. Jag identifierar mig mindre och mindre med mitt jobb. Mitt arbete var tidigare en stor del av min identitet, som är kutym i vårat samhälle. Var bor du och vad jobbar du med, check., svar på de frågorna så är du kategoriserad och klar. Nästa. Men vem är då jag utan mitt jobb? Det är klart att jag har många andra intressen och sysselsättningar men arbetsidentiteten är djupt rotad och väldigt dominant för min del. Det är naturligt att den ska vara styrande i min självutveckling, därför lockades jag av tanken att "byta jobba" och chefa upp mig.
Men jag har märkt att arbetsidentiteten har börjar falla sönder. Jag lockas inte alls av att "självutvecklas" genom mitt arbete. Och nu börjar en mer pragmatisk syn på det hela. Jag började ställa fördelar och nackdelar mot varandra med att byta arbetsuppgifter mot ett chefsjobb.
+ Högre lön.
Det skulle såklart vara rätt gött att få ett chefspåslag på +10k att pumpa in i på kontot. Problemet är lite att jag idag redan ligger runt (på 2018 och troligtvis strax under 2019) brytgränsen för statlig skatt. Dvs att jag kommer inte få ut lika mycket bang for the buck med större löneökningar där nästan hälften skulle försvinna i skatt.
- Deala med andras freakin' problem.
Det som är skönt med mitt jobb idag är att jag är rätt fri och egen. Driver mina projekt och dealar med inblandade parter enbart inom projekten. Jag behöver inte ta interna konflikter, administration, medarbetarsamtal osv. Andras "problem" är rätt stor turn off.
- Mindre frihet.
Som chef kan man lite romantiskt tänka att man kan komma och gå som man vill och att ingen "bryr sig" var man är. Man är nästan alltid borta från sitt kontor på möten ändå. Men idag kan jag (oftast) ta långledigt eller föräldraledig utan att det påverkar organisationen. Är någon sjuk eller behöver vabba en dag då beslutande nämnd har sammanträde, vem får ta ärendet istället, jo chefen. Alltid nåbar, alltid redo. Vi är lite tillbaka till punkten ovan med att deala med andras problem. Det skulle även vara svårt att kunna gå ner i arbetstid, vilket jag funderar på att göra om några år.
- Högre kravbild.
Pressen på att leverera och på att verksamheten fungerar är större. Som vanlig slamkrypare på kommunala karriärstegen kan man jag lättare anpassa min arbetsbörda och se till att det inte hopas sig till övermäktiga proportioner.
När jag ställer upp det på det här sättet så ser jag rätt tydligt att de där +5k netto (kanske i bästa fall) knappast skulle vara värt den extra energin det skulle kosta för de slantarna. Jag vädrade dessa tanker lite för IGMR och han som varit i den chefsrollen bekräftade väldigt mycket mina egna funderingar. Vilket också ledde till det här inlägget. Han coachade mig i sann slutbossanda hit alltså.
Nej. Jag tror inte att göra karriär är något för mig. Inte som anställd i alla fall. Framtiden kanske utvisar annat. Istället kommer jag fortsätta sluta tidigt på fredagar. Njuta av min flex och att kunna lämna jobbmobilen på jobbet. Istället ska jag lägga tiden på att bygga upp min identitet utanför mitt yrke. Fritiden och sinnesfriden jag köper mig för de förlorade +5k tänker jag investera i det liv jag ska leva resten av mitt liv efter lönearbetets slut. Och det innebär främst en bra och närvarande far, make och vän, men också en firare själ men en mindre snäv definition av min egna identitet.
Tanken började gnaga inom mig att söka ett chefsjobb och även om det kanske inte i första hand var första ledets chef jag ville arbete med så var det väl ett accepterad uppoffring för att kunna nå högre till att arbeta med verksamhetsutvecklingen och organisatoriska frågor.
De här ambitionerna och tankarna avbröts rätt tvärt när vi i familjen helt plötsligt hittade vår gård och började få en bättre gestaltning av vilket typ av liv vi ville leva. Det som har växt fram under tiden sedan dess är en växande känsla av våra identiteter som människor. Vilka är vi som personer och vilka vill vi vara. Iaf mycket för min egen del, jag kan inte helt svara för min fru, men jag ser dagligen hur hon växer som människa och sjunger sitt hjärtas sång. Jag identifierar mig mindre och mindre med mitt jobb. Mitt arbete var tidigare en stor del av min identitet, som är kutym i vårat samhälle. Var bor du och vad jobbar du med, check., svar på de frågorna så är du kategoriserad och klar. Nästa. Men vem är då jag utan mitt jobb? Det är klart att jag har många andra intressen och sysselsättningar men arbetsidentiteten är djupt rotad och väldigt dominant för min del. Det är naturligt att den ska vara styrande i min självutveckling, därför lockades jag av tanken att "byta jobba" och chefa upp mig.
Men jag har märkt att arbetsidentiteten har börjar falla sönder. Jag lockas inte alls av att "självutvecklas" genom mitt arbete. Och nu börjar en mer pragmatisk syn på det hela. Jag började ställa fördelar och nackdelar mot varandra med att byta arbetsuppgifter mot ett chefsjobb.
+ Högre lön.
Det skulle såklart vara rätt gött att få ett chefspåslag på +10k att pumpa in i på kontot. Problemet är lite att jag idag redan ligger runt (på 2018 och troligtvis strax under 2019) brytgränsen för statlig skatt. Dvs att jag kommer inte få ut lika mycket bang for the buck med större löneökningar där nästan hälften skulle försvinna i skatt.
- Deala med andras freakin' problem.
Det som är skönt med mitt jobb idag är att jag är rätt fri och egen. Driver mina projekt och dealar med inblandade parter enbart inom projekten. Jag behöver inte ta interna konflikter, administration, medarbetarsamtal osv. Andras "problem" är rätt stor turn off.
- Mindre frihet.
Som chef kan man lite romantiskt tänka att man kan komma och gå som man vill och att ingen "bryr sig" var man är. Man är nästan alltid borta från sitt kontor på möten ändå. Men idag kan jag (oftast) ta långledigt eller föräldraledig utan att det påverkar organisationen. Är någon sjuk eller behöver vabba en dag då beslutande nämnd har sammanträde, vem får ta ärendet istället, jo chefen. Alltid nåbar, alltid redo. Vi är lite tillbaka till punkten ovan med att deala med andras problem. Det skulle även vara svårt att kunna gå ner i arbetstid, vilket jag funderar på att göra om några år.
- Högre kravbild.
Pressen på att leverera och på att verksamheten fungerar är större. Som vanlig slamkrypare på kommunala karriärstegen kan man jag lättare anpassa min arbetsbörda och se till att det inte hopas sig till övermäktiga proportioner.
När jag ställer upp det på det här sättet så ser jag rätt tydligt att de där +5k netto (kanske i bästa fall) knappast skulle vara värt den extra energin det skulle kosta för de slantarna. Jag vädrade dessa tanker lite för IGMR och han som varit i den chefsrollen bekräftade väldigt mycket mina egna funderingar. Vilket också ledde till det här inlägget. Han coachade mig i sann slutbossanda hit alltså.
Nej. Jag tror inte att göra karriär är något för mig. Inte som anställd i alla fall. Framtiden kanske utvisar annat. Istället kommer jag fortsätta sluta tidigt på fredagar. Njuta av min flex och att kunna lämna jobbmobilen på jobbet. Istället ska jag lägga tiden på att bygga upp min identitet utanför mitt yrke. Fritiden och sinnesfriden jag köper mig för de förlorade +5k tänker jag investera i det liv jag ska leva resten av mitt liv efter lönearbetets slut. Och det innebär främst en bra och närvarande far, make och vän, men också en firare själ men en mindre snäv definition av min egna identitet.
 |
| Snöskotrar utanför Jokkasjärvi för grafiskt element. |
Jag själv har kommit fram till att chef utan personalansvar är det optimala, du får ungefär lön som chef men slipper ta ansvar för underställda. Dessa roller finns ju inte överallt men där de finns, kanske främst specialistroller eller på mindre företag är det väldigt lockande.
SvaraRaderaPå tal om gård, nu när mittenregeringen planerar tillåta försäljning av alkohol om en har gård, starta ett mini ölbryggeri eller ciderbryggeri. Det är en versakmhet jag skulle kunna identifiera mig med på 20-30% arbetstid.
Ah, ingens chef låter som ett intressant jobb, lite kafkaesquet! Show me the money! Men det är lite dåligt urval i mindre städer. Jag ska hålla ögonen öppna för nya möjligheter dock.
RaderaKlubbas förslaget om att tillåta gårdsförsäljning av öl så finns det inte tveksamheter om att jag kommer satsa på att göra min hobby till en inkomstbringande hobby. Det är lite administration med att då lokalen livsmedelsklassad och tillstånd från skatteverket. Men jag har redan läst in mig och ser inte några större hinder efter mindre justeringar där jag brygger idag. Det hade varit grymt!
Det låter som att du tänker helt rätt tycker jag. När planerar ni att hoppa av hjulet? Jag gick själv ner i tid efter ett sabbatsår för 7 år sen och jobbar nu 12h/v. Planen är att sluta helt inom 2-4år max.
SvaraRaderaKul att vi verkar ha lite liknande planer i tidsram ungefär, jag till dig i min blogglista! :)
Frihetsmaskinen – Följ min resa mot ekonomisk frihet!
Låter härligt med en såpass kort arbetsvecka. Vi har satt målet för exit 2026. Så det är ju lång tid kvar tills dess. Mycket kan hända på vägen. Sen är inte vårat mål att sluta jobba helt. Livet vi valt medför ju en hel del jobb i jämförelse att vi i en lägenhet i stan. Vi vill bygga upp en ekonomisk frihet för att vara mer flexibla. Arbetsmarknaden är ju idag tyvärr otroligt stelbent.
RaderaHar varit lite dålig på att uppdatera blogglistan här men jag lägger till sin blogg där! :)
Efter den genomgången av positivt och negativt har jag ju svårt att se varför någon skulle vilja bli chef :) Tycker du gör helt rätt, man får utgå från sig själv för att bestämma vad som är värt vad.
SvaraRaderaHaha, ja det kan ju hända att analysen är något subjektiv. Men vad folk är villiga att offra för pengar och status är väldigt olika. Hade jag tex inte haft familj utan varit ensamstående hade nog analysen sett lite annorlunda ut. Det hade varit lättare att bara "gräva ner sig" i arbetet för att kunna korta ner tiden till exit.
RaderaGuldinlägg. Jag har gått mycket i samma tankar själv och just tänkt till kring lön och vad som faktiskt är en "önskvärd" lön sett till ökad kravställning och arbetsinsats. Kika gärna igenom inlägget och bidra med dina tankar, det låter som att du tagit tankarna ett par varv :)
SvaraRaderahttps://10arsplanen.blogspot.com/2019/01/hur-far-man-battre-lon.html
Tack för kommentaren! Jag ska kolla in ditt inlägg och se om jag har något att tillföra. Är ju verkligen inget självutnämnt orakel inom området. Men jag brukar själv uppskatta andras funderingar på det jag själv maler runt mellan öronen.
RaderaLägger till dig i blogglistan om jag inte redan gjort det också! :)
Tror du tänker helt rätt här. Just gränsen vid statlig inkomstskatt ser jag som ett optimalt ställe att vara på om man tänker livskvalitet och nettolön. Kan man som du få det på en tjänst där man får känslan av att göra nytta och frihet i sin yrkesroll så är ju det kanon. Den energin som blir över efter att inte vara helt slutkörd efter jobb kan läggas på andra delar av livet som exempelvis skapande (gården, ölbryggeri).
SvaraRaderaTycker ni har ett sunt tänk! =)
Tack för de fina orden! Jo jag känner det också som du beskriver att det är en balansgång. Bara bytet från privat till kommunal arbetsgivare gav rejält med plus på skalan mellan livskvalitet och nettolön. Även om det inte genererade så mycket mer kosing så har jag idag 30 dagar semester och fom nästa år 36 dagar. Bara det är svårslaget i privata sektorn.
RaderaDet är så otroligt värt att hålla kvar intresset för livet utanför. Misstänker att du är en sådan person som gör bra ifrån dig och då är det lätt att dras med av bara farten i karriärshetsen. Jag har sällan lugnt på mitt jobb men kan å andra sidan jobba hemifrån och vilken tid på dygnet jag vill (med vissa begränsningar). Skulle jag varit chef skulle jag behöva oroa mig över alla anställdas hittepå. Verkar jobbigt.
SvaraRaderaFunderar däremot kring hur det skulle vara att vara helt egen i min bransch. Om det skulle göra mig extremt stressad av att jaga jobb, alltid vara nåbar (förutsättning i mitt yrke tyvärr, men inte som anställd). Hur tänker du? Skulle det ge samma negativa aspekter att vara egen som att bli chef?
Har också funderat på eget inom mitt arbetsområde, men som du skriver så så har även jag en del orostankar kring detta. Dels litar jag inte på mig själv att "jobba mindre" som egenföretagare. Tror jag skulle ha lätt för att dras med i uppbyggnaden av sitt eget företag och åtagande. Jag känner inte många egenföretagare som jobbar 40h-veckor om man säger så. Sedan känner jag väl (som säkert många) att när man jobbat i en bransch ett antal år så tröttnar man lite. Intresset svalnar lite och man lockas av att göra något annat. Och det är väl möjligheten till den omväxlingen som är lite till grunden för vår strävan mot ekonomisk frihet. Att testa och göra olika saker när jag känner för det och inte vara beroende på att ha en kontinuerlig stadig inkomst. Hade jag inte haft dessa farhågor hade jag nog satsat på eget företag då jag tror upplägget skulle passa mig med dels friheten att styra sin egen arbetstid mer och att skapa något eget.
RaderaEtt tillägg är väl det här med att ha sin passion som arbete. Att man verkligen brinner för det man gör, som de kulturarbetande vänner jag har. Iaf de flesta där har en väldigt stark förankring av sin identitet till sitt arbete. Problemet för mig här att jag tror inte jag är en sådan personlighetstyp som har "en passion" eller "ett kall". Mina intressen hoppar hit och dit och skulle jag tex börja jobba med mina hobbys på heltid är jag rätt säker på att jag skulle tröttna på dessa också inom en tid. Det finns alltid nya/andra saker jag skulle vilja testa på och göra.
RaderaHåller med om att det inte är många som verkar jobba 40 h v. Och då spricker lite poängen egentligen. För min del är jag rädd att det är lite allt eller inget som gäller för att få jobb, men jag kan ha fel. Tänker mig ett gårdsliv framöver men tror att jag behöver annan typ av stimulans också i längden, så även av den anledningen skulle det vara rimligt med något eget på halvfart. Svårt att kalkylera fram ett svar, kanske är testa olika alternativ som är den bästa vägen.
RaderaDet tycker jag låter som en rätt bra plan. Man får vara öppen för att livet är i ständig förändring och ens behov och drömmer ändras med tiden. Olika faser i livet ger olika möjligheter och behov. Varken jag eller min fru ser vårt gårdsliv som någon bonde-verksamhet eller fullskalig självförsörjning a la Mandelmanns. Vi vill mest göra det vi mår bra av i en miljö som vi mår bra av, och det innefattar en hel del andra saker som inte har med gårdslivet att göra också.
RaderaVi har ju snackats om detta och jag är helt enig i ditt resonemang. Chefandet var verkligen tufft för mig. Man är tvungen att verkställa beslut som man inte står bakom. Som mellanchef (som jag var) hade jag inte mandat till några egna beslut kändes det som. Jag var som ett filter mellan pöbeln och di öfvre. Jag kommer aldrig chefa igen.
SvaraRaderaFörstår det du skriver även om jag inte upplevt det själv på samma sätt. Tror inte många är förberedda på en emotionella kontraktet som man skriver med sig själv när man tar ett sånt jobb. Hur tuffa beslut, ansvarsroll i andras konflikter, ändrad kravbild osv faktiskt får en att må rent psykiskt. Lätt att man skriver upp sig på mer än vad man tänkt sig.
RaderaJag tycker att du för helt rätt resonemang på ett moget sätt som jag inte hade förstånd till när jag stod inför valet. Jag var en riktig career sucker som bara "Mer chef! Mer chef!" Mitt första chefsjobb tog jag med 2tkr i påslag brutto, så du fattar ju hur stört. Med facit i hand, när jag ser vad det gör med människor omkring mig (ink mig själv): Vilket skitposition. Ständigt i kläm mellan intressen och du förväntas ta helhetsansvar för människors liv (ja det är DITT ansvar om en av dina anställda är lite väl begivna på mikrobrygd öl eller myglar med diverse saker, du ska svinga ditt magiska chefsspö och fixa dina medarbetares samtliga problem) vilket, förutsatt att man inte är psykopat, tär en del på nattsömnen.
SvaraRaderaEn annan reflektion är detta med att "bättre kunna styra sin tid". I beg to differ (iofs med ett säljpersoektiv, där är den enskilde säljaren per definition mobil och lite mer fri). Jag upplevde att jag var betydligt mer "klockad" och scrutinized sedan jag blev chef, fast då av mina anställda. "Varför är inte hon inne? Varför ska jag vara inne om inte hon är inne?" coming right up at ya på "medarbetarsamtalet" som f ö enligt min erfarenhet är en timme då du som chef får ta slevar av gnäll och randomiserad kritik av din personal kring dig själv, person X, Y, Z, arbetsregler du som mellanchef inte kan påverka och världen i sin helhet.
Min man säger upp sig från sitt chefsjobb nu i veckan och han säger att han tycker att chefer har alldeles för dåligt betalt (det du nämner - 10tkr påslag - ett skämt, särskilt som du säger med statlig skatt). För att det ska vara värt det ska du ha minst dubbelt av vad dina medarbetare har, på grund av allt psykiskt lidande och ökande stress som kommer som ett brev på posten. Jag har en vän i 40-årsåldern som efter fem år som chef nu börjar tappa tussar med hår. Kanske inte enbart jobbet som orsakar detta men efter vad hon berättar tror jag att det är en starkt bidragande orsak. Då kan man tänka sig vilka processer i övrigt som pågår inne i kroppen.
Nuf ranting. Din situation kanske ser helt annorlunda ut men jag tycker i alla fall att du gör rätt som landar i att undvika medarbetaransvar. Som någon nämnde ovan: Att vara chef utan personalansvar: Drömmen! Och grymt om du kunde börja tjäna pengar på mikrobryggeriet. Kommer att tänka på någon saying om att "rika människor har minst tio inkomstströmmar".