måndag 10 december 2018

012. Förnuft, känsla och ekonomisk frihet

Under större delen av mitt liv har jag levt under falska uppfattningen att jag är en rätt förnuftig människa. Och med förnuftig menar jag det att mina beslut varit baserade utifrån logiska, sakliga och vetenskapliga underlag. Inget flumflum här inte, no sir-eeee. Det kritiska och cerebrala tänkandet ligger nära till hands och berättar någon om en företeelse som låter lite udda kommer tankarna direkt ”finns det någon forskning på det här?” ” Vad säger datan, statistiken?” Vi lever mycket i den externa världen, den fysikaliska, tror vi iaf. Fakta is king. Analys och kritiskt tänkande dess bödlar. Jag tror många känner igen sig i det här. Speciellt om man är man och formats av miljön som jag själv växt upp i. Killar, pojkar, män ska vara förnuftiga, logiska och genomtänkta. Vi ska använda vår hjärna och om inte kontrollera vår omvärld iaf försöka forma, kuva den. Känslor och de interna samtalen, dialogen med dig själv ska hållas fåordiga och korta eller gärna inte alls. Vi lever i det vi kan ta tag, stenen vi kan hugga, träet vi kan klyva, konstruktionen vi kan bygga. Vår omvärld frodas och livet reser vi så alla kan skåda, inom oss ekar tomheten. När jag växte upp spelade jag ishockey. Jag älskade spelet men avskydde omklädningsrummet. Jargongen, pikarna, osäkerheten. Unga mäns grogrund för inre osäkerheten och behovet av att forma sin omgivning. Det är säkert inte den sociala miljön alla har växt upp i. Men jag vet att jag inte är ensam om det heller.

Vad kan det här ha med ekonomisk frihet, FIRE, personliga målsättningar och drömmar att göra då?

För det första så tror jag att många av de som kommit in på spåren av minimalism, FIRE, ekonomisk frihet, downshifiting, kalla-det-vad-du-vill, har lyssnat på något väldigt viktigt, nämligen våran intuition. Den här inre, ofta lågmälda, rösten som sagt oss att något är fel. Livet jag lever idag är inte rätt och jag vill, nej, jag behöver förändra något. Men vad? Det är den här rösten ett av mina första inlägg handlade om. Frekvensen som ligger i bakgrunden, den vi inte hör om vi inte aktivt söker den. Ibland blir den externa världen förmycket och lamslår oss. Vi blir utmattade, trötta. Vi orkar inte ta in mer utifrån. Vi tvingas in i ett stadie där vi tillslut hamnar i ett inre rum där vi tvingas möta oss själva. Jag tror att den inre dialogen är en bristvara i vårat samhälle idag. 

En av de podcasts jag brukar gilla att lyssna på är Björn och Navid. Deras första avsnitt handlar just om Intuitionen. Björn Natthiko Lindeblad som levt ett buddhistisk munkliv  i Thailand i 16 år återvände hem och blev Sveriges egna lilla mys-munk. För en sån  måste väl förnuftet ha? Keep it real, liksom.  Han reflekterar över att vårat samhälle och institutioner drivs väldigt mycket av ett förnuft eller intellektuellt synsätt. Problemet är att vi människor inte är förnuftiga. Vi drivs av massor av olika känslor och kroppsliga fysiska funktioner. Här skulle man kunna göra en direkt koppling till börsen och agerandet med investeringar. Vi vill gärna slå index, syssla med stock picking osv för att ”vi har en plan”. När det blir svajsning på börsen så börjar den där ”buy an hold”-aktien kanske inte så självklar. Psykologin spelar in och förnuftet åker ut genom fönstret.

Lyssna gärna på avsnittet nedan när ni har en lugn stund till övers.







För att återknyta till min egen resa och intuitionen så har min förmåga till att lyssna på min inre röst gjort det möjligt att precisera vad det är jag behöver i livet. Vad som är viktigt och av värde. Nu är tyvärr inte intuitionen så proaktiv och fixig av sig. Den är mer responsiv och ett svar på de frågor som kommer till oss. Men nu kommer det häftiga. Förnuftet är dock en jäkel på fixa grejer. Förnuftet läser ekonomibloggar på löpande band, lägger upp sparstrategier och gör excelsnurror tills vi vadar fram handlingsplaner. Det naturliga borde då vara att dessa två, förnuftet och känslan samarbetar. 

Intuitionen är vår kompass och det cerebrala vår farkost. Och det är det här minimalism, FIRE, ekonomisk frihet, downshifting, kalla-det-vad-du-vill, är för mig. Det är ett samarbete mellan förnuft och känsla för att ta mig framåt och utvecklas till en bättre version av mig själv. Att vara lycklig och att vara fri. Visst kan förnuftet spara ihop några miljoner och jag kan bli ekonomisk fri. Men utan att lyssna på min inre röst på vägen skulle jag vara rätt vilsen när jag nådde fram till målet.


Det har varit en utmaning för mig att lyssna på min intuition. Det kommer inte naturligt för mig. Eller det kommer säkert väldigt naturligt egentligen. Den förmågan är bara effektivt borttränad i den miljön jag växt upp i. Mitt förnuft säger att jag är kanske 80% cerebral och 20% intuition idag. Kanske. Min känsla säger att det inte går att mäta. Men jag vet att jag mår bättre när jag lyssnar på mig själv och de val jag gjort på senare år kommer ifrån ett samarbete mellan min känsla och mitt förnuft. Och det har jag mått väldigt bra av.

Lyssnar ni på er inre röst?

4 kommentarer:

  1. För det första med hockeyn - jag avskyr grabbighet eller bad man nu ska kalla det. Har i alla år bara genomlidit detta och istället sökt mig till likasinnade och tjejer/ kvinnor. Jag orkar inte med detta hjärnbortkopplade poserande. Så då var det sagt.

    Intuition eller inre röst. I mitt fall fanns den där men jag valde att kuva den och inte lyssna. För varje sak jag utsatte mig själv för sa den till högre och till slut skrek den. Då var utmattningssyndromet ett faktum och jag blev tvungen att lyssna. Nu är jag tvungen och ramverket FIRE gör att det blir en naturlig del av livet. Bara frågan om man lever i enlighet med sina värderingar...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Varför blir det så? Har funderat mycket på varför så många har svårt att lyssna på vår inre röst och våga låta magkänslan ta plats. Har själv haft otroligt svårt för att våga lite på att jag själv vet vad jag egentligen mår bra av. Den är väl en kombination av att försöka leva upp till vad man TROR är förväntat av sig och missuppfattning av vilken identitet man eftersträvar. Föräldraskapet är också kantat av dessa fällor och inte sällan kantat av en martyrisk självuppoffring som ingen egentligen bett en göra. Är det en typisk svensk mentalitet? Man säger att man biter ihop och "offrar sig" men egentligen beter man sig sjukt passivt aggressivt och är större martyr är JC? Vet inte men det självuppoffrande personlighetsdragen tycker jag mig möta väldigt ofta.

      När det gäller "grabbigheten" så håller jag med dig. Det är bara konstigt och främmande, även om jag har spenderat mer tid i den världen än jag kanske önskat. Men ska man se det positiva så har det helt klart hjälpt vässa det normkritiska hökögat under tiden.

      Radera
  2. Måste bara berätta att jag har börjat lyssna på björn och navids podcast på rek från dig och WOW vad bra den är! Otroligt nyttigt för mig som nog är mer lagd åt det rationella hållet att lyssna och ta in det mer emotionella. Tack för tipset!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att du gillar den. Kände samma sak när jag började lyssnade på den, att "det här är nyttigt för mig att höra"! Dom för samtalen på ett väldigt opretentiöst och lekfullt sätt.

      Radera