onsdag 12 december 2018

014. Hört på jobbet

Det skulle kunna bli och kanske även blir en följetong på saker jag hört på jobbet som får mig att fundera eller förundras. Meningen är inte att förlöjliga individer eller att skapa någon distans mellan olika sätt att tänka. Tvärt om. Vissa konversationer får mig att reflektera rätt mycket på mina egna val här i livet men också hur jag skulle kunna hjälpa andra. Jag är rätt dålig på att hjälpa andra och grunden i det är att de flesta inte vill förändras. Vill man inte förändras är det väldigt svårt tvinga fram nått. Det är bättre att plantera ett frö, säga en mening och kanske sjunker det in med tiden eller så rinner det av.

Som mitt tidigare inlägg rörande förnuft och känsla upplever jag att många personer har svårt att se kopplingen mellan dessa i sitt eget agerande. Vi ser oss själva som förnuftiga fast vi agerar efter andra styrsystem som impulser, känslor, behov med mera. Vi kan rent intellektuellt FÖRSTÅ att det inte är hållbart att på det sättet vi lever här konsumerar resurser för fyra planeter. Det är liksom självklart, duh! Men vad gör vi åt det? Nada. Vi förstår. Vi förtränger. Vi shoppar och reser som vanligt. Det finns alltid någon som är värre än oss, så det är lugnt.

Inom socialsociologin finns det en teori som kallas kognitiv dissonans. Jag kom att tänka på det här idag pga en kommentar på Fru EBs inlägg idag. Teorin går ut på att kognitiv dissonans är en ångest vi människor upplever när vi ställs inför jobbiga eller motsägelsefulla sanningar i våra liv. Den oroskänslan vi känner leder till att vi aktivt försöker förminska vår ånger genom att rättfärdiga, förtränga eller rent av bara förneka vår situation. T. ex. shoppar vi massa onödiga grejer och mår dåligt för att vi utarmar planeten på kuppen, den kognitiva dissonansen kickar in och vi försöker rättfärdiga våra köp med argument om att vi är värda det för vi har jobbat hårt den här veckan. Eller Thailandsresan är ju inte så farlig ändå för det är ju inte bara JAG som reser dit, alla reser ju till Thailand över jul och förresten så släpper de fem största fraktfartygen ut mer CO2 än alla bilar i världen så jag kan allt fortsätta ta bilen mina 3km till jobbet varje dag. Så det så. Den kognitiva dissonansen är en stark medspelare. Jag känner själv igen beteendet, tror de flesta av oss gör det. Dissonansen är en störning vi försöker undvika eller förminska för det stör vår bild av oss själva. Det är lättare (eller iaf mer naturligt) att ändra vår inställning eller attityd inför livsval vi gör som vi mår dåligt av än att ändra våra val. Det här upplever jag som en viktig bromskloss för många, inklusive mig själv, för att uppnå att komma dit de vill i livet.

Lite sidospår men ändå en grogrund för fortsättningen med dissonansen.
Till dagens "Hört på jobbet" så pratade jag med en kollega för en tid sedan. Han är 62 och börjar närma sig pensionsålder. Han har även just avslutat ett längre projekt på jobbet som gör att tankarna naturligt kanske börjar falla på dra sig tillbaka snart från arbetsscenen. Han hade bokat en tid med HR för att diskutera sina alternativ för en kanske lite tidig pensionering. Efter detta möte kände jag på mig att han behövde ventilera lite och jag frågade hur han tänkte kring sin pension. Det var dock omöjligt att gå i pension tidigare än 65 hade han kommit fram till efter mötet. För att han skulle få så dålig pension då. Jag frågade om han inte kände att tiden var viktigare än pengarna, det är ju inte så att man jobbar in så jättemycket mer pension på tre år. Men det märktes att han var nedstämd över samtalet med HR och löneenheten för det var tydligen en TOTAL ÖVERRASKNING att pensionen var så dålig som den var. Han hade förväntat sig att han skulle få samma lön som anställd. Han har arbetat på samma arbetsplats i 42år. Jag frågade honom om han inte hade sparpengar eller nått som han kunde fylla ut med då. Och jo det hade han men som han uttryckte sig. "Man vill ju inte använda sina egna pengar till pensionen". Och det var här som jag fick en "hört på jobbet känsla". Jag visste inte ens var jag skulle börja. Var tror han att hans pensionspengar har kommit från första början? Är det någon statlig skattkista där kungen delar ut gulddubloner till pensionärer för lång och trogen tjänst i HMK välfärdstjänst? Det här distanseringen, eller kognitiva dissonansen till en sån vital del som ens pensionsinkomst fick mig verkligen att tänka. Hur kan det bli såhär? Att många sätter sig i ett passagerarsäte i sitt eget liv och bara accepterar eller tänker att "det bara är såhär". Ska man vakna upp vid 65 års ålder och känna sig som att lamporna tänds på krogen, festen är över. Har man inte tagit något eget ansvar för sin ekonomi under de senaste 65 åren är det nog svårt att börja göra det just då. Men med det sagt inte omöjligt. Jag är så himla tacksam och glad över att hittat och påbörjar det här vägen mot ekonomisk frihet. Oavsett var den för mig vet jag att när lampan tänds på krogen så har man iaf ett par solglasögon i fickan och en efterfest att gå till.

Har ni några "bra" historier från jobbet eller andra platser som fått er att tänka till? Dela gärna med er.

13 kommentarer:

  1. Talas väldigt lite om ekonomi på mitt jobb tyvärr, försöker ofta ta upp frågor kring sparkvot men ingen vill dela med sig. Men jag vet iaf att det finns några sparare, i framförallt syfte att köpa just. Investeringar och tidig pension tror ingen är möjligt.

    På tal om Flow, det är ju just Flow man vill känna i arbete, dvs en känsla av man glömmer bort tid och rum när du sysselsätter dig med något riktigt kul. Sällan jag känner det på nuvarande jobb. Vill tro det finns många sådana arbetsuppgifter i lagom sysselsättningsgrad (50%) där ute även till mig :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är samma här. Ekonomi är ett rätt tabubelagt ämne tyvärr och många vill inte ens tänka på det. Intressant nog jobbar många som projektledare med egna budgetansvar så det är ju inte så att de är oförmögna att få ihop en ekonomisk kalkyl. Trots detta sker det något form av logiskt glapp som gör att det inte går att överföra kunskaperna till sin egna ekonomi, fatal error liksom.

      Ja Flow är en viktig del i det vi eftersträvar här hemma. Då vi inte jobbar mot ekonomisk frihet för att "pensionera oss" utan att vara fri i vårt arbete. Vi vill jobba och skapa mer Flow. Det kommer ett inlägg om det snart här. :)

      Radera
  2. "Ska man vakna upp vid 65 års ålder och känna sig som att lamporna tänds på krogen, festen är över." Som vanligt grymt formulerat. Och jag skrattade högt åt gulddublonerna. Ja sannerligen...Vi är som små godtrogna hamstrar: Sätt oss i rätt banan och vi springer på, bara vi slipper tänka. Inget ifrågasättande, bara full fart framåt. Tills någon elaking huggit av banan, då trillar vi ner.

    Det du beskriver har jag bevittnat på mången håll även mycket nära. Folk som sitter på feta villor och bostadsrätter och säkert ett par millar sparade, men som ändå grips av fundamental ångest när de inser att de kommer att dra in tio tusen mindre som pensionärer. Ibland talar man om att vi (d.v.s. folk som lever i fred och välstånd sedan ett antal decennier tillbaka) är krigsskadade. D.v.s. vi har haft för lite krig. Vi fattar inte vilken nivå vi verkar på. Det är liksom väldigt nära "synd om oss" hela tiden. När Det Inte Är Det. Där spelar också din dissonansanalys in. "Unna sig" en resa till Thailand. Man har ju ändå kämpat hårt under året på sitt administrativa låtsasjobb för att få ihop degen till att uppgradera sitt hus man inte har tid att vara i.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sätt oss i rätt "bana". Fast banan hade inte varit så dumt det heller.

      Radera
    2. Kan den svenska samhällsmodellen spela roll här? Vi kan till och med säga upp oss från jobbet och ta litta karens - sedan BAM! A - K A S S A!

      Radera
    3. @Fru EB: Intressant tanke det där med att vi är krigsskadade. Vi människor är ju grymma på att anpassa oss både på gott och ont. Vi har nog lätt för att anpassa oss till "högre standard" och då blir det snabbt en normalnivå, det vi anser vara ett skäligt levnadsstandard. Förändringar i vår miljö som krig, personlig konkurs, sjukdom eller vad det nu kan nog göra att vi sänker vår nivå. Eller iaf att vi fokuserar om och egentligen höjer vår uppskattning och levnadsnivå, alltså nivån där vi känner att vi verkligen lever. Det är här jag tycker MMM har prickat in det så bra. Hur vi behöver motsättningar för att utvecklas och känna att vi lever = vara lyckliga. De flesta människor gör allt för att undvika motsättningar och genom det kanske dödar oss själva ytte-pytte-lite i taget, kanske?

      Radera
    4. @IGMR: Behöver vi verkligen mer trygghet i det här landet?

      Radera
  3. Håller med dig om stor känsla av TACKSAMHET för att en dragit igång detta redan innan medelålder. Oavsett hur det går så styr jag detta själv och går det åt pipsvängen kan ev HKM ge mig nog stålars till en portion sylta.

    Kommer att tänka på ett samtal på jobbet där jag föreslog för kollegorna att vi skulle ge varandra lite matlådetips som funkar på resande fot eftersom vi reser mycket. Det snabba svaret från en mer erfaren kollega blev: "Eller så uppskattar våra chefer oss och börjar ge oss traktamente för lunchen". Ergo: hen tänkte fortsätta köpa Pressbyrånsallad för miljoner kronor och varje gång kortet dras förbanna cheferna. Det var slutet på den diskussionen. Om jag fick några nya smarta matlåderecept? Eh, nej.

    SvaraRadera
  4. Jo det är nog många som lever kvar i en dröm om den gamla folkhemmet och välfärdssamhället som tar han om sina pensionärer. Verkligheten är ju den att vi blir äldre och pensionen sämre. Vi kan inte räkna med att vi ska kunna leva på vår pension så som vi gör när vi lönearbetar. En främmande tanke för många kanske här i Sverige men oftast en välförankrad verklighet i de flesta andra länder i världen.

    Det du beskriver om lunchen ser jag en koppling till det IGMR skriver om A-kassa ovan. Det trygghetsnät vi har byggt upp här gör att de flesta förväntar sig att någon annan, oftast staten eller chefen ska "fixa det". Staten ska fixa pensionen, chefen ska fixa lunchen. Det egna ansvaret? Nä, man är ju van vid att någon annan ska fixa det åt en.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med. Det egna ansvaret tas...ja inte alls egentligen. Hur blev det så? Lyxfällan osv..

      Vänder vi på allt, så är det en guldsits. Du medelsvensken, lever längre än några människor någonsin gjort, och du får faktiskt ledigt dina sista år (10-20 år minst?) i livet med pengar varje månad.

      Istället går vi och gnällspikarna på nätet all in med någon sorts otacksamhet att lönen inte höjs med 20% när du pensioneras...

      Lite tacksamhet över hur samhället är vore på sin plats. Att därtill inte spara för egen del utan bränna 100% av lönen varje månad o sen 60 år senare gnälla på andra...

      40+års i arbetslivet, inte en tanke på att spara själv eller liknande?

      Med "du" menar jag man hon han hen, medelsvensson osv i generella termer ovan :)

      Lite fakta för perspektiv:
      Allmän pensionsförsäkring infördes 1913
      Folkpension 1948
      ATP 1960
      1990 - dagens pensionssystem
      https://www.umu.se/nyheter/hundra-ar-med-allman-pension-i-sverige_5827551/
      "I början av 1900-talet levde många äldre fortfarande tillsammans med sina barn, och för de som saknade den möjligheten återstod endast den kommunala fattigvården"

      Men det var som sagt bättre förr ;)

      Radera
    2. "I början av 1900-talet levde många äldre fortfarande tillsammans med sina barn, och för de som saknade den möjligheten återstod endast den kommunala fattigvården"

      Ja det är ju väldigt vanligt runt om i världen med generationsboende fortfarande. Vissa länder är det ju tillochmed så att mor-far-föräldrar uppfostrar sina barnbarn för att barnens föräldrar måste jobba (mycket). Det blir ett generationsglapp i uppfostran kan man säga. Sen när föräldrarna är gamla och slutar jobba uppfostrar de sina egna barns barn istället, naturligt för det är hemma. Jag är oerhört tacksam för alla skyddsnät och hjälp vi "får" från vårat land. Pension, föräldrarpenning, sjukförsäkringar osv. Det är bara att glömma i de flesta andra länder. Men vi vänjer oss och vill ha mer och mer.

      Radera
  5. Efter lite SVTtittande på vem kan hjälpa Sanne och 36 dagar som hemlös känner jag så här. Tryggheten bör stärkas för de som är extra utsatta, här finns tydligen glapp. I övrigt är det nog ingen dum idé att bli tilltuffsad någon gång och inse att saker faktiskt kan hända och att det också ligger på individens ansvar att just ta ansvar för sig själv. Sveriges system är bra och fint men ibland har vi det för bra vilket också gör att vi blir ensamma. Problem löses genom att kasta pengar på dem, inte genom samarbete och relationer som det kanske var förr.

    Tror också att pensionen är som rökning. Lungcancern ligger för långt fram i tiden för att den ska vara hotande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har en viktig poäng. Resursfördelningen på tryggheten är väldigt snedfördelad. Många får hjälp de inte behöver, tex barnbidrag till medelklassen, medans andra som har ett större behov inte får något alls eller för lite. Det ska vara lika för alla, men vi har inte alla samma behov.
      Att vi inte hjälper varandra med socialt (som communities i US) är ju en produkt att att vi är vana vid att staten ska vara det social skyddsnätet. Låter kanske lite väl kritisk nu, jag tycker mycket är asbra i Sverige men det finns såklart utmaningar också. Skiftet i samhällskontraktet är en av dessa utmaningar.

      Radera