tisdag 12 februari 2019

023. Går det att hjälpa folk med offermentalitet?


Det finns i min närhet ett par personer som jag skulle vilja hjälpa. De säger sig självt vilja ha hjälp och att de vantrivs med sitt liv utifrån de krav de upplever. De vantrivs med kraven på att arbeta heltid, de är trötta och på gränsen till att inte orka gå till jobbet. De orkar inte vårda sina nära relationer. Det här tycker jag är otroligt tråkigt och känner så starkt att jag skulle vilja hjälpa dom att hjälpa sig själva. Samtidigt uppvisar de en (ja alla uppvisar samma beteende) en otrolig resistens för de tips och råd som de får. Några konsumerar flitigt självhjälpsböcker och pepprar sina social konton med ”visdomsords-memes” som att leva i nuet och leva sina drömmar osv. Något som de senare inte alls applicerar i sitt liv utan gör egentligen tvärt om. De jobbar för mycket på ett jobb de vantrivs på, ibland tillochmed avskyr. De tar inte tid för sina drömmar utan fyller sin övriga tid med brus eller andras krav och behov. När jag pratar om att hjälpa menar jag såklart att försöka förmedla de verktyg som finns inom FIRE-rörelsen för att balansera sitt liv och prioritera det som är viktigt och personen mår bra av.

Den gemensamma nämnaren som jag upplever att jag möter hos alla dessa individer är en starkt förankrad offermentalitet. Detta går ut på att de inte upplever att de har någon kontroll över sitt liv överhuvudtaget. De är en ständig passagerare eller ”offer” för allt som händer i och påverkar deras liv. Det är menlöst att ens försöka förändra något, sitt jobb, sin bostad, sin partner, sin ekonomi. Allt är som det är på grund av VÄRLDEN bara ser ut så. Pensionen kommer blir dålig, det går inte att göra nått åt. Jobbet är otroligt jobbigt, det går inte att göra nått åt. Pengarna räcker inte till, det går inte att göra nått åt. Osv. Det här upplever jag otroligt svårt att bemöta. Och inte nog med att det är svårt, det är OTROLIGT frustrerande! 

Känslan av att hjälpa någon som säger sig vilja ha hjälp,
men sedan inte tar till sig hjälpen alls.


Hur gör man?? Det går inte att hjälpa någon som inte vill ha hjälp. De säger att de vill ha hjälp men sedan varken lyssnar eller agerar efter råden. De invanda mönster sitter i och de fortsätter sin eviga livsklagan om lotten som fallit på deras liv. Samtidigt lever de i ett välfärdsland och har mer än 99% av resten av jordens befolkning. För mig är det obegripligt. Var kommer beteendet ifrån? Jag har ingen psykologisk eller terapeutisk kunskap och har inte heller som ambition att försöka mig på någon samtalsterapi. Lustiga i det här är att minst hälften av de jag syftar på det här inlägget har betydligt bättre förutsättningar än mig själv i dagsläget för att förändra sitt liv utifrån ekonomisk frihetsperspektiv, tex obelånat hus i mångmiljonsklassen, två bra inkomster i hushållet och barnen lämnat boet. Det är scenarion som egentligen är öppet mål för att gå FIRE inom bara ett par få år med lite trix och få all den där tiden och energin till det som är viktigt. Men det gååååår  bara inte.

Åter igen hur gör man? Hur når man fram? Har ni tips på hur man börjar massera liv i självkänslan och självförtroendet hos människor som helt tappat känslan av kontroll i sitt liv?

15 kommentarer:

  1. Ropen ska skalla offerkoftor åt alla! Tror faktisk inte du kan nå fram till dessa. Vill dom inte ha hjälp är det tyvärr så att du inte kan hjälpa dom. Har själv försökt med liknande, mina föräldrar, men där var det helt kört. Kan bero på för nära relation så klart.

    I övrigt så är gnällspikarna bäst att någorlunda ignoreras, meddela dina åsikter och försök förklara men låt det sedan vara. Det är deras beslut.

    Någon som skapat hela sin världsbild genom gnäll, förakt och maktlöshet kommer inte att ändra sig för att du vill det. Det är även enklare att gnälla och sura ner sig, än att faktiskt förändra sin situation. Är det alltid någon annans fel slipper hen anstränga sig.

    Det finns dom som gnäller, och dom som gör något åt det. Se hela "bloggsfären", här finns både och. Dom som möjliggör och är positiva, och dom som bara ser problem med precis allt.

    Får för egen del erkänna att det är lätt att fastna i självhjälpsträsket, det finns ju oändligt med inspirerande info. Böcker, bloggar, youtubers etc etc.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kan mycket väl vara så att det inte går att göra något åt saken. Nu är de personerna jag tänker på inte speciellt gnälliga av sig utan mer av en långsamt utandad suck till livsåskådning. Det klagar inte speciellt mycket men konstaterar apatiskt att de inte kan eller orkar påverka förändringar i sitt eget liv. De ber om råd och hjälp men inget går in känns det som. Det ligger något djupt rotat självsabotage i botten känns det som.
      Men som du säger med gnällspikar så har jag infört nolltolerans. Jag gnäller inte ens på gnällspikar då det bara är förlängning av den negativa energin de utstrålar. Det är bara att tacka för kaffet och gå vidare.

      Radera
  2. jadu, lyckas du klura ut den här frågan så skulle jag vara evigt tacksam =)

    Finns många dimensioner av detta som gör det svårt att navigera genom, lätt att man uppfattas som präktig eller "jag vet minsann hur man lever ett bra liv". Frågar en person om råd så ger jag gärna det, om personen inte alls lyssnar eller tar till sig, vad ska man göra?

    Svårt att hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Jag har flera i min närhet där jag har försökt hjälpa till utan att lyckas. Försöker nu föregå med ett gott exempel och om de börjar nyfiket fråga hur jag gör si eller så hajjar jag till och försöker hjälpa så gott det går.

    Har en släktning som är själva definitionen av offermentalitet, riktigt jobbig situation. Hade jag inte haft släktbanden med personen hade jag nog kapat den relationen från mitt liv..
    /A

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Finns många dimensioner av detta som gör det svårt att navigera genom, lätt att man uppfattas som präktig eller "jag vet minsann hur man lever ett bra liv". Frågar en person om råd så ger jag gärna det, om personen inte alls lyssnar eller tar till sig, vad ska man göra?"
      Precis så. Går själv inte runt och okynnes-predikar för folk hur de ska leva sina liv. De som jag inte har en nära relation till är ju lätt att ignorerar eller bara styra bort. Men de som är släkt och man träffar regelbundet tex. Deras offermentalitet går ju ut över hela relationen. "Det går inte att göra nått åt"- jo det gör det, så här gör du.
      Ibland känns det som man befinner sig i Måndag hela Veckan eller att man övar in en teaterscen, samma dialog om och om igen.

      Radera
  3. Tror att det är svårt att påverka de som i grunden är passiva, men själv fick jag långsamt fart av min brors kommentar för många år sedan; betala av ditt billån. Och det gjorde jag och kände hur skönt det var att gå till banken (pre internet) och pytsa in varje liten extra slant jag skrapade ihop och hur fort det gick.
    Resultatet är att jag sedan dess inte lånat annat än till bostad och det kan ju vara gott nog. Sen ligger det pyr till det en dag kommer som en uppenbarelse vad man kan åstakomma.
    Alla strävar inte mot samma mål, att investera alla pengar, men ett litet mål kan bli stort med tiden.
    Bara att vara skuldfri är ju en bedrift för många idag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din historia. Vill själv gärna tro på att ibland tar det bara tid. Är en person inte mottaglig så betyder det inte att alltid kommer vara så. Små pyttesteg kan leda till en större förändring senare. Känner att det nog finns verktyg för sånt här inom typ KBT eller liknande. Jag har dom bara inte.

      Radera
  4. Folk säger att de vill förändra sig, men de vill inte det egentligen. Det är bekvämare att bara fortsätta som man alltid har gjort.

    https://utbrytningen.blogspot.com

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att de i många fall vill. Men de sitter fast i sina invanda mönster så hårt att de inte är förmögna till förändring. Ibland behövs tid. Ibland behövs någon form av drastiskt uppvaknande, som att gå in i väggen tex.

      Radera
  5. Intressant inlägg. En sak som jag börjat fundera på på sistone (i samband med att jag själv börjat känna mig rätt låg) är om en del passiva människor är just det för att de mår dåligt. Om man mår rejält dåligt kan det nog vara svårt att ta tag i saker som förändrad konsumtion, byte av jobb eller bostad osv. Eller vad tror du? Kanske är inte alla som jag raljerat över (i högsta grad skyldig) alls så lata som jag fått det att låta?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har tänkt i samma banor som det du skriver. Lite som jag skrev på Fru EBs inlägg om Åsas bok "Jag lämnar ekorrhjulet", att det är svårt att ta till sig instruktioner för hur man bygger en flotte om man kämpar med att hålla huvudet över vattenytan. Tror det kan bli för mycket information för snabbt för många. Att presentera ett helhetskoncept för att förändra sitt liv känns övermäktigt och då avfärdas genast av många personer. Hur kan man implementera små förändringar och små steg till att börja med? Kanske får man tänka som en personlig tränare som ska hjälpa en otränad person att gå ner i vikt. Man kan ju inte börja med att sätta dom på träningsläger för elitidrottare. De kan inte och ska inte fokusera på alla detaljer. Viktigast är kanske att komma igång med en promenad om dagen och lära sig lite grundläggande matlagning osv. Jag tror inte alls det har med lathet att göra. Mer en oförmåga att ta in (för mycket) information för dessa personer.

      Radera
  6. Jag känner igen typen och jag tror inte att FIRE är lösningen på deras problem. Vill en se sig som ett offer så är det tryggt att ha en arbetsgivare eller en samhällsnorm(heltidsarbete) att skylla merparten av sina problem på för att själv slippa ta ansvar för sitt liv. FIRE måste vara dessa personers värsta mardröm då det innebär att de helt själva måste ansvara för sina liv. Kanske att de när de väl står där ekonomisk oberoende och fria från sina jobb att de kommer till någon insikt men att få en pessimistisk offerkofta att frivilligt ta den långa tågresa dit kräver nog oooooomfattande bearbetning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så kan det absolut vara. För många innebär det säkert en trygghet att låta andra bestämma över vad dom ska göra och hur de ska leva. Kanske därför normer och trender frodas så bra. Folk vill bara flyta med. Det är ett främmande förhållningssätt för min egna del till livet. Så kanske därför jag kämpar så med att försöka förstå situationen.
      Samtidigt tänker jag att det inte behöver handla om att bli ekonomisk fri eller att upphålla en sparkvot på 60% i 10år som är någon form av lösning. Mer att det handlar om att ta kontrollen över sitt liv och känna att man kan påverka iaf delar av det som känns så hopplöst.

      Radera
  7. Alla vill kanske inte ändra sig när de förstår vad det kan kräva. Andra vill men förmår inte riktigt. Kanske för att de inte har energin. Kanske för att det blir för stort och för att de inte vet var de ska börja.

    För dem kan det vara en framkomlig väg att hitta någon liten sak som de kunde börja med. I den bästa av världar kan det bli en snöbollseffekt. Annars kanske i vart fall den saken vara löst.

    OT: Bra att du har fixat så att man kan kommentera utan google-account.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är nog så. Man får köra sitt race och dela med sig av sina tankar om någon frågar. Om det sen sätter sig eller inte, vem vet.

      Ja nu är det nog fritt fram att kommentera utan konto!

      Radera
  8. Tycker det är fint det du undrar där på slutet, hur man masserar liv i självkänslan och självförtroendet. Det säger något om dina goda intentioner och att du inte är ute efter att pådyvla andra dina egna sanningar. Bara den inställning säger att det inte kan bli så mycket fel i alla fall när du kommer med tips och stöd för en person som baklagar sig över sin situation.

    Tänkte på att det här med oförlöst sorg också kan vara en viktig faktor som nog ofta förbises. Om man har allmänt svårt att processa vissa skambalagda känslor, kan det vara svårt att ens uppleva och därmed bearbeta sorg. Den kan maskeras i form av ilska och depression. Men sorg är ju något hälsosamt när den är befogad och den hanteras normalt, dvs man gråter ut och sedan släpper taget allteftersom och läks. Den som inte ens vågat gråta ut inför någon närstående kan ha frusit till is och kommer då aldrig vidare. Bitterhet, vrede och annat skit byggs på och man kommer inte vidare.

    Utgår ifrån sorg när jag möter människor som klagar mycket och tror sig vara fast. Man kan börja fråga om känsliga saker, om det lite skamfyllda och påtala det icke alls skamliga i att sörja och släppa på känslor och vara kvar i dem ett tag och verkligen känna dem utan att stoppa tillbaka allt i förpackningen (kroppen) igen och bli arg. Ilska är på något sätt aldrig riktigt skamligt märkligt nog. Men att gråta över en förlust är det. Det är ju konstigt! Men det beror väl på att förlusten inte är aktuell, kanske många år gammal och delas inte av den som skulle lyssna på gråten. Den kan kännas malplacerad fastän den är placerad där den ska vara, på utloppssidan så att säga. Att hålla den kvar i reservoaren gör den unken och ohälsosam. När man är befriad från den unkna kan man få kraft till att ta tag i nuet på ett annat sätt.

    /Eva

    SvaraRadera